Det stack till. Något träffade kanten av mitt synfält. Lamslog mig med en gräslig färg och fällde mig för ett ögonblicksverk. Men jag tog mig upp - mycket för att jag aldrig hann falla. Tog mig upp från ett bildligt fall och såg orsaken till det igen. Lät mina pupiller konfronteras med en axelremsväska hängandes på en klasskompis axel. Tog ett djupt andetag, lämnade klassrummet med min österrikiska tygväska med en sonett av Mozart som tryck. Jag vände mig inte om.
Idag var väskan med det gulröda märket där igen. Nu är jag uppe i tre. Och jag räknar flitigt.
Tre SSU:are i min klass. (Nu skulle jag kunna skriva något om att uppenbarligen hela deras medlemsantal finns i min klass - men det gör jag inte.)
För att nyansera det ska jag säga att jag tycker alla tre är väldigt trevliga och inte alls faller in i mitt fördomsmönster som grå, halvbittra och barn till fackligt aktiva. Men så ligger ju min rika pappas VISA-kort nära mitt hjärta, min yacht är välförankrad vid en kust vid Medelhavet och etagevåningen i Stockholm väntar på mig.
Det är ju kul när politik faktiskt handlar om åsikter.
Nu ska jag plugga marknadsekonomins win-winsystem. Och jag ska fundera över vad SSU:arna funderar på när de läser samma sak.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar